Tisdag 12/10, 2010

Och så galet uttråkad. Imorgon ska jag gå till jobbet, oavsett om jag har 42 graders feber och spetälska. Jag hatar att vara hemma och vara sjuk. Det kryper i kroppen efter 5 minuter.

Just känner jag mig glad.

Jag har träffat min kirurg som är HELT fantastisk. Han ska remittera mig vidare till en kärlkrirug som ska kolla på mina ben. Sen frågade han om jag ville komma tillbaka till honom om det inte gav något resultat.

Jag tror inte ni kan förstår hur GLAD jag blev över hans erbjudande. Jag har blivit runtskickad deluxe inom vården och att då få den frågan från en ortopedkirurg, som är en av de mest upptagna läkarna på hela sjukhuset, det gjorde mig änna gråtfärdig. Han bryr sig. Till skillnad från den där dumma, jävla allmänläkaren jag träffade på Karla.

Jag borde ha gått ner på knä och friat till karln (vilket jag nästan gjorde efter att han sa "jag förstår att det är jobbigt, men vi ska lösa det här") *BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL, SNYFFT*

(undrar om han minns att jag sa att jag älskade honom efter första operationen? Hmm. Hög som ett hus på morfin kunde jag tyvärr inte bara tänka saker - jag var tvungen att säga dem högt).

En gång i tiden hade jag typ magrutor. Om jag nånsin kan börja träna ordentligt igen ska de fan fram!